Jag har så jävla mycket ledsenhet i mig just nu så det bara spränger i bröstet. Idag ringde farfar som alltid för att gratta mig på namnsdagen sen pratade vi en stund. Och jag kände hur jag bara ville att allt skulle bli som förr, som vanligt. Väntade bara på att få höra; "farmor vill prata några ord med dig också" och sen ett glatt & varmt "hejsan lilla gumman". Det gör så ont. Jag vill bara att du ska vara här med oss. Jag kan fan inte släppa dig. Jag sakanr dig så otroligt mycket, varenda dag. Snälla, säg att allt är en dröm...